På onsdag kväll ringde Lotta igen,,,,, hon sa: -Hej,,, din fölunge har gjort illa sig rejält, vi har haft hit veterinär och han tror att benet kan vara brutet!!! Nej, nej, nej!!!!! får inte vara sannt, tårarna rann och jag kände hur paniken kom krypande. Lotta sa att han hade fått smärtstillande och att vi hade en tid på kliniken tidigt på torsdagen. Sov dåligt hela natten men drömde att jag hade fått lämna honom hos vet och att de undersökte honom hela dagen och kom ut sent och förklarade att allt var ok och att han skulle bli helt återställd. Så när vi åkte mot Hudiksvall på torsdag så kände jag mig ändå hoppfull och både Göran och jag intalade oss att det skulle gå bra. När vi kom fram så såg jag att Colton inte kunde stå alls på sitt vänstra bakben och att han hade en stor svullnad på låret. Intalade mig att han hade fått en smäll och att det var en rejäl lårkaka som gjorde att han inte kunde använda benet. Han såg annars kanska pigg ut och stod och åt men när vi skulle lasta så la han sig och vi fick dra in homom på ett täcke. Väl inne i transporten så klev han upp igen men stod ostadigt. Jag stod i transporten och stöttade upp honom under resan till kliniken. Hade mina armar om honom och kramade honom samtidigt som jag la min kind mot hans man och pratade med honom. Lovade att allt skulle bli bra och att vi skulle fixa det här!! Tänkte samtidigt att om det inte slutade väl så var det det här jag skulle minnas, hans mjuka päls och doften från hans man.
Precis när vi svänger in på kliniken så orkar inte Colton stå längre utan han faller igen så vi får bära honom in på ett täcke. Vet börjar med att ge Calista lite lugnande för att hon ska kunna lämna Colton i röntgen rummet sedan får även Colton lite lugnade. De börjar med att röntga benet nedifrån och upp. För varje bild som kommer upp på skärmen så känner jag mig mer och mer hoppfull då allt ser bra ut. Men vet ville ha bild ännu högre upp så de lägger över honom på rygg för att kunna se ända upp till höften. När den bilden kommer upp så ser jag direkt att detta är inte bra!!! Ser att benet är helt av strax under höftkulan och att benpiporna ligger omlått ca 7-8 cm plus en del benfragment runt om. Men desperat som man blir så frågar jag ändå,,,, finns det något vi kan göra????? Veterinären förklarar att i vissa fall kan man fixa benbrott på häst när de är unga men inte när det sitter så högt upp, det skulle aldrig hålla pga att hästens höga vikt. Jag inser att det finns inget mer att göra än att låta honom somna in,,,
De frågar om vi vill sitta hos honom en stund för att låta tanken smälta in men jag ville göra det direkt, varför dra ut på lidandet för honom? Göran och jag satt vid hans huvud och höll om varandra när Colton drog sin sista suck,,, det var fruktansvärt att se en så vacker liten kille sluta sina dagar så tidigt. Efteråt drog vi in honom till Calista för att hon skulle få konstatera att han var död. Efter ca en timme så började Calista äta och verkade som hon insett att han inte fanns mer. Vi gick ut med henne och lastade och for tillbaka till Trogsta för, mitt upp i allt elände, så skulle hon ju semineras också. När vi kom fram till Trogsta så blev hon väldigt upprörd och for runt i boxen men Lotta hade lugnande hemma som hon gav henne.
Vi for tillbaka till veterinärkliniken och hämtade fölet och i bilen på vägen hem så ringde Göran till länstyrelsen och ordnade tillstånd att gräva ned honom hemma, sedan fixade han en grävare och allt gick väldigt fort så samma dag på eftermiddagen kunde vi begrava honom hemma i Sörböle på en äng vid en träddunge.
Dan efter fick jag åka ned till Trogsta igen och hämta Calista som fortfarande var ganska orolig men hon gick på transporten direkt och stod helt stilla hela vägen hem. När hon kom ut hemma så blev hon orolig igen men när hon fick komma ut till Zara och Cornell så blev hon lugn, hon gick och tryckte sig emot dom hela tiden och dom gjorde lika. Tror att dom tog hand om henne,,,,, Det konstiga är att i hagen, där det hände, finns inga träd, stenar eller något annat han kan ha gjort sig illa på och de gick ensamma. Kan bara tänka mig att han halkat och åkt med benen åt varsitt håll. Nu har det gått några dagar och Calista börjar bli sitt vanliga igen, men det är fortfarande väldigt tungt, många tårar har fallit och många till kommer att trilla. Kommer aldrig att glöma denna lilla vackra varelse!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar